Även om de första cyklarna tillverkades på 1700-talet, kommer ordet cykel från franskans bicycle, ett ord som inte började användas förrän på 1860-talet. Istället kallades cykelns föregångare, som uppfanns av greven de Sivrac under 1790-talet, för célerifère, vilket kan översättas till ’snabblöparen’. Namnet var passande, då de Sivracs ”cykel” ännu inte hade några pedaler. Istället fick den som skulle ta sig fram med cykeln sätta fötterna i marken och sparka sig framåt. Snabblöparen hade inte heller något styre, utan man fick helt enkelt luta hela träramen för att svänga. Den var inte heller något egentligt transportmedel, utan snarare en leksak för överklassen. Detta berodde till stor del på att vägarna var så dåliga att det inte hade varit möjligt att ta sig fram med sparkvagnen. Att det var en leksak märktes dessutom tydligt på dess utformning; ofta bestod ramen av en hästfigur.
I början av 1800-talet uppfann Carl von Drais, en tysk baron, en sparkcykel liknande snabblöparen, men denna gång med ett framhjul som kunde styras med något som liknande tyglarna till en häst. Även något liknande pedaler skulle tillkomma 1839, i form av vevstakar på hjulen som drev cykeln framåt på samma sätt som en trampbil. Det var den skotten Kirkpatrick MacMillan som låg bakom denna utveckling.
I början av 1860-talet började ”hjulritt” bli en populär sport, och man tävlade ofta i att åka både längst och snabbast. I och med detta började framhjulen på cyklarna bli allt större, eftersom man kunde cykla snabbare ju större framhjulet var. Denna utveckling resulterade till slut i de så kallade höghjulingarna. I dagens ögon kan dessa cyklar te sig som både löjliga och obekväma, och i det sistnämnda fallet har vi i alla fall rätt. Cykelramen var vid det här laget helt i metall, hjulen av trä med bandjärn runt (senare i hårdgummi) och det fanns ingen fjädring eller broms. Detta gav cyklarna det passande smeknamnet ”benskakarna”. En stor förbättring i cykelns utveckling skulle därför vara de däck som bestod av en slang fylld med luft, vilket dämpade stötarna från kullerstensgatorna. Denna bekvämlighet har vi tack vare en bekymrad pappa, som kom på idén för att hans son skulle kunna cykla mer komfortabelt.
På detta sätt kom cykeln långsamt att få den utformning vi känner igen idag, vilken i princip har varit oförändrad sedan 1900-talets början. Cykelns popularitet skulle dock fortsätta att utvecklas, till stor del tack vare bilens utveckling; i takt med att vägar asfalterades för bilarnas framfart blev också vägarna mer framkomliga för cyklar.
Om du är intresserad av att veta mer om cykelns historia, finns det ett stort utbud av tv-kanaler hos Canal Digital. Där kan du bland annat se dokumentärer om historia.